Jag lyssnar på Paul Krugman, som jag ser på ungefär som en vän till familjen - ehuru Bidenanhgängare, och försöker förstå.
Argumenten mot Trumps tullkrig är överväldigande. Tullar har aldrig varit en bra idé, och i synnerhet arbetarrörelsen har som regel varit emot dem för att de höjer priserna på nödvändighetsvaror och göder inhemska oligarker.
Men vad har Krugman och hans kollegor att erbjuda istället? Hur ska USA börja arbeta av sitt skuldberg som redan idag gör att en amerikanska arbetare måste betala dubbelt så mycket i skatt som om landet vore skuldfritt?
Som regel följer då en akademisk utläggning om sparande och investeringar. För alla som tagit en grundkurs i nationalekonomi vet att i teorin är B = S - I, dvs. plus eller minus i betalningsbalansen (B) är lika med sparandet minus investeringar.
I klartext betyder det att givet att amerikanerna inte sparar särskilt mycket så har deras överkonsumtion av utländska varor varit möjligt för att omvärlden har pumpat in investeringar i USA.
USA:s underskott i betalningsbalansen är alltså inte uttryck för att omvärlden sugit ut amerikanerna, utan tvärtom. USA har levt över sina tillgångar - med 800 militärbaser utomlands, de ständiga krigen etc.
Så kommer det att fortsätta så länge omvärlden, inte minst europeiska investerare och pensionsfonder, fortsätter att placera sina pengar i USA och så länge dollarn som reservvaluta är oomstridd.
Det är möjligt att Trumps beteende på ett helt oförutsett sätt kommer att skrämma bort en del av dessa investerare och tvinga omvärlden med Kina i spetsen att sänka dollarns dominans.
Med andra ord är Trumps tullkrig ett självskadebeteende som kan få positiva verkningar för världen och samtidigt som en bieffekt eventuellt kan minska betalningsbalansunderskottet i ett fattigare och mer isolerat USA.